Facebook phenomenon
Jag kanske inte kan stava på Engelska. Jag VET, men jag gör det ändå. Alltid stör det ju någon. På tal om det. Hur orkar folk engagera sig i olika frågor? Det är intressant att fundera på varför folk blir upprörda över det de blir upprörda på.
Exempel; någon skriver något i sin blogg. Visst, det kan vara något personligt om mig och jag blir arg. Men annars? Någon skriver med dubbelmoral i sin blogg. Måste man lägga sig i det? Måste man göra en grej av det? Jag vet inte. Tydligen.
Okej. Jag erkänner. Jag är en av de som lever sitt dygn på Facebook. Jag håller kontakt med en del människor bara via Facebook och nätet. Men jag tycker alla nätrelationer och Facebook i sig har en charm. Nu får jag veta direkt att en gammal lågstadiekompis har fått barn och att en annan flyttat utomlands. Nu slipper jag vänta i tio år på återträffen ingen kommer orka fixa ändå. Och nätrelationer kan väl få vara just nätrelationer? Måste man ta allt på så stort allvar? "Men tänk om det där är värsta peddot då?". Ja, men OCH?! Vi diskuterar politik, liksom. Spelar det nån roll egentligen vem det är, om man ändå bara ska snacka allmänna frågor på nätet? Njae. Jag tycker däremot att det är ganska positivt att man kan få så olika infallsvinkar så enkelt. Fatta när mormor var liten. Hur många olika infallsvinkar i frågor fick hon? Hon kunde ju bara diskutera med folk hon träffade, aldrig med någon som bor utomlands, pluggar i Norrland eller överhuvudtaget har helt andra livserfarenheter.
Nej, det är skönt att kommunicera med olika typer av människor.
Har sagt det förrut och säger det igen. Jag har träffat min allra bästa vän på nätet. Jag älskar nätet.
Exempel; någon skriver något i sin blogg. Visst, det kan vara något personligt om mig och jag blir arg. Men annars? Någon skriver med dubbelmoral i sin blogg. Måste man lägga sig i det? Måste man göra en grej av det? Jag vet inte. Tydligen.
Okej. Jag erkänner. Jag är en av de som lever sitt dygn på Facebook. Jag håller kontakt med en del människor bara via Facebook och nätet. Men jag tycker alla nätrelationer och Facebook i sig har en charm. Nu får jag veta direkt att en gammal lågstadiekompis har fått barn och att en annan flyttat utomlands. Nu slipper jag vänta i tio år på återträffen ingen kommer orka fixa ändå. Och nätrelationer kan väl få vara just nätrelationer? Måste man ta allt på så stort allvar? "Men tänk om det där är värsta peddot då?". Ja, men OCH?! Vi diskuterar politik, liksom. Spelar det nån roll egentligen vem det är, om man ändå bara ska snacka allmänna frågor på nätet? Njae. Jag tycker däremot att det är ganska positivt att man kan få så olika infallsvinkar så enkelt. Fatta när mormor var liten. Hur många olika infallsvinkar i frågor fick hon? Hon kunde ju bara diskutera med folk hon träffade, aldrig med någon som bor utomlands, pluggar i Norrland eller överhuvudtaget har helt andra livserfarenheter.
Nej, det är skönt att kommunicera med olika typer av människor.
Har sagt det förrut och säger det igen. Jag har träffat min allra bästa vän på nätet. Jag älskar nätet.
Kommentarer
Trackback
