Jennifer

Vi ser på henne i spegeln, står tysta brevid varandra. Jag sitter på handfatet. Hon fixar med sminket och stirrar in i sina ögon. Hon känner att de inte riktigt är med.
    Vi går ut och hon håller mig hårt i handen. Jag känner hennes osäkerhet. Jag känner hennes handsvett och skakningar. Jag känner mig lite skyldig.

Vi står framför spegeln. Jag och Jenny. Musiken är hög och hon smådansar naken framför mig. Hon har en vacker, blek kropp. Hennes blöta hår kommer att fönas, make-upen ska på. Jag har sett det så ofta. Vi ska ut och göra stan osäker igen. Vi ska ut och erövra världen tillsammans. Vi ska leka oss genom tunnelbanesystemet, ut till förorten.
Hemmafest som vanligt. Vi är på hemmafester ganska ofta. Jenny är för ung för nattklubbar och krogar. Men det gör inget, jag tycker om att följa med henne. Jag tycker om att hon tycker om mig. Hon nästan älskar mig. Jag får henne tydligen att känna sig stark och vacker. Hon känner sig självsäker med mig.  

Hårfönen sätts på. Ljudet är högt. Jag undrar hur man kan ha den där apparaten så nära öronen utan att bli döv, eller sönderbränd i skallen för den delen. Efter ett par minuter är håret torrt och över rummet ligger en dimma. Hennes hår är tunnt och färgat blont. Jag som sett det direkt från duschen vet hur slitet det egentligen är. Men det är det ingen annan som får se, bara jag.
Hon vet att jag iaktar henne. Hon gillar mina blickar. Hon svänger på höfterna när hon lägger på mascaran. Sjunger med i musiken. Ingen annan får någonsin höra henne sjunga. Men med mig är hon trygg.

Hon ska välja kläder och lägger fram dem på sin säng, bredvid mig. Kjol eller jeans, svart eller vitt? Hon väljer jeansen som är så tighta att hon måste hålla andan och försöka flera gånger innan hon lyckas stänga dem. När hon fått igen dem är hennes pekfingrar ömma och smått böjda av matchen med jeansens knapp och knapphål. Hon vet att jeansen kommer växa inom några timmar och att jag hjälper henne med smärtan de ger. Jeansen är mörka och hon väljer att leka rockstar för en kväll. Hon tar på sig ett svart linne och lägger på mycket svart smink runt ögonen och målar läpparna mörkröda. Det ger en snygg kontrast till hennes annars barnsliga ansikte och ängelblona hår.

Det är snart dags att åka men hon har inte hunnit äta ännu. Hon ringer till sin kompis som ska möta oss vid tunnelbanan och frågar om det finns någon McDonalds eller pizzeria i närheten, som har öppet, där hon kan käka. Det finns det och nu tar vi våra tillhörigheter och lägger hem i en egentligen för stor väska. En tjocktröja och sköna skor eftersom hon väljer att gå dit i ett par höga klackar. Extra trosor, kondomer och tandborste i fall vi blir kvar över natten. Mobiltelefon, plånbok och SL-kortet. Handsfree så hon kan lyssna på musik på tunnelbanan och tuggummin och försvarets hudsalva. Lite extra smink så hon kan bättra på under kvällen, även om vi båda vet att hon aldrig gör det. Hon har, som alla tjejer jag träffat, en tendens att packa för mycket, oavsett var hon ska eller hur länge hon ska vara borta. Hon sprutar på sig ett par sprut med parfym, ler mot sig själv i spegeln, tar på sig jackan och tar mig i handen. Nu går vi.

Såhär i mitten av maj slår alla blommor precis ut och nu när solen gått ner och det börjar bli småkyligt ute kan vi känna doften av blommor som kommer med vinden. Det sprider sig ett brett leende över hennes läppar, och jag vet hur mycket hon älskar det här. Vi promenerar leende ner mot tunnelbanan, jag i hennes hand. Den är varm och luktar tvål. Hon är alltid så fräsch. Hon svettas typ inte heller, hon är underbar och nästan inte på riktigt. Det är så hon känns. Hela hon känns som den här försommarkvällen. Hon är lika vacker som den och hon luktar lika gott.

    Vi sitter vid ett bord, jag brevid henne. Vi skrattar år vänners vänners skämt och hon flikar in med roliga kommentarer. Det är sån hon blir med mig, hon blir rolig. Rolig, flirtig och skrattar mycket. Tills mitt sällskap blir för mycket. Då kan det spåra ur. Hon blir ledsen och gör dumma saker. Jag vill inte att det ska vara så. Men jag kan inte låta bli att göra så mot henne. Hon väljer ju alltid mig ändå, och hon kommer alltid tillbaka till mig.

Hon älskar verkligen mig. Vi är oskiljaktiga. Jag är den som alltid finns där, ställer alltid upp. Jag kostar såklart, men inte lika mycket som vanlig vänskap. En vanlig vän kan påpeka hennes brister och se hennes svagheter, komma för nära. Jag älskar henne för den hon är och hon vet att vad hon än gör så kan hon alltid komma till mig. Hos mig kan hon alltid hitta tröst. Ni fattar väl vem jag är?